Risker med mat - tungmetaller
Det kan finnas en hel del oönskade ämnen i vår föda som är skadliga för kropp och hälsa. En grupp är de så kallade tungmetallerna.
Tungemetaller är kemiska grundämnen och kan därför inte brytas ned, alltså cirkulerar de ständigt i ett kretslopp och finns i naturen. Får man dem i sig tar det därför mycket lång tid för kroppen att göra sig av med gifterna så de vandrar hela tiden uppåt i näringskedjorna. Därför är vi människor som är toppkonsumenter extra utsatta.
De kan finnas i åkermark som förorenats vilket kan leda till att metallhalten i livsmedel ökar, genom att växter tar upp tungmetaller via rotsystemet eller genom att livsmedlets yta förorenas.
Tungmetaller sprids även i vatten och kan återfinnas i till exempel krabbor och rovfiskar. Ett känt exempel på det är metylkvicksilver. Extra höga halter kan dessutom finnas i andra rovdjur då tungemetallerna anrikas i näringskedjan. D.v.s. ju högre upp i näringskedjan, ju högre halter tungmetaller finns det i organismerna då ämnena kan stanna kvar i kroppen under lång tid.
Bly är tillsammans med kadmium och kvicksilver den vanligaste tungemetallen. Bly finns överallt i miljön men spridningen har minskat bl.a. för att vi idag använder blyfritt bensin. Det finns i de flesta baslivsmedel som fisk, kött, mejeriprodukter, spannmål och rotfrukter men är extra vanligt i skaldjur och lever från vilt. I vilt som skjutits med blykulammunition kan det vara förhöjda halter bly i köttet runt sårkanalen. Detta kött används ofta till t.ex. färs eller grytbitar. Barn under sju år och kvinnor som är eller planerar att bli gravida bör undvika att äta sådant kött oftare än någon gång per år. Övriga bör inte äta sådant kött oftare än en gång per vecka. Blyförgiftning ger diffusa symtom som trötthet och dålig aptit. Bly skadar de röda blodkropparna och det kan leda till blodbrist. Det kan också skada nervsystemet. En allvarligare förgiftning kan medföra att man förlorar nervfunktionen i bland annat armarna, vilket kan leda till delvis förlamning. Foster och små barn är känsligast för bly, deras hjärna och nervsystem utvecklas och är därför särskilt känsliga för påverkan.
Lever och njure hos visst vilt, framför allt hos äldre djur, kan även innehålla förhöjda halter av kadmium. Det är ett grundämne som finns naturligt i alla jordar. Ämnet tillförs också till åkermarken framför allt genom luftföroreningar och genom användning av handelsgödsel som kan vara förorenat med kadmium. Andra källor är rötslam och stallgödsel. Kadmium lagras i njurarna, vilket gör att njurfunktionen kan skadas om man får i sig mycket av ämnet under en längre tid.
Kvicksilver är en miljöförorening som främst finns i fisk. Abborre, gädda, gös och lake kan innehålla höga halter kvicksilver, men halten varierar mycket beroende på var fisken är fångad. Länsstyrelsen och kommunen har uppgifter om de olika halterna i olika sjöar. Personer som äter egenfångad fisk av dessa arter oftare än en gång per vecka, kan få i sig kvicksilvermängder som på sikt kan skada hälsan. Det kan till exempel skada hjärnan. Fosterstadiet är den mest känsliga perioden då hjärnan och nervsystemet utvecklas. Hos barn, vars mammor under graviditeten fått i sig mycket kvicksilver, har man sett att den normala utvecklingen blivit fördröjd.
En rad åtgärder har vidtagits för att minska spridning av metaller i miljön och för att förhindra att allt för höga halter tungmetaller säljs på marknaden. T.ex. så har EU har fastställt gränsvärden för vissa metaller i vissa livsmedel, och Livsmedelsverket har i en del fall tagit fram råd som komplement till gränsvärden.
Källor
http://www.slv.se/sv/grupp1/Risker-med-mat/Metaller/Bly/
http://www.slv.se/sv/grupp1/Risker-med-mat/Metaller/Kadmium/
http://www.slv.se/sv/grupp1/Risker-med-mat/Metaller/Kvicksilver/
”Naturkunskap A” av Anders Henriksson utgivningsår 2001.
// Jennifer
Torsken i Östersjön - ett världsomspännande problem
Majoriteten av de som bojkottar fisk i affären gör det endast på grund av det stora överfisket, men det ligger något mycket mer allvarsamt bakom det hela. På grund av EU:s regler beträffande fisket i Östersjön får man nämligen inte föra in all fisk man fångar på land – man tvingas istället dumpa redan död fisk.
Det är allmänt känt att torskbeståndet i Östersjön har minskat drastiskt. Orsaken till minskningen är ett omfattande överfiske* men även andra aspekter såsom övergödning. Trots ICES** rekommendationer om totalt fiskestopp har EU beslutat om fortsatt tillstånd att fiska i havet. För att motverka att torskbeståndet minskar ytterligare har EU därför infört särskida fiskekvoter***. De fiskare som överskrider dessa kvoter får helt enkelt hälla tillbaka torskarna i havet, i annat fall går fiskarna dyra böter tillmötes. Detta kan låta sunt till en början, men i själva verket dör torskarna i nätet kort efter att de fångats på grund av den stora tryckskillnaden mellan vattnet och luften.
Samtidigt som flera ton torsk går till spillo till nackdel för hela beståndet i Östersjön får det konsekvenser i andra delar av världen. Då fiskare begränsas alltmer av direktiv hemifrån beger de sig till andra ställen i världen där EU köpt upp fiskerätter. Ett exempel på detta är Afrika där lokala fiskare konkurreras ut av européer som fiskar ”deras” torsk och säljer den som exotisk fisk hemma. Samtidigt får de även upp andra arter som även de slängs tillbaka i havet. Även landlevande arter för illa av torskkonflikten - man kan se ett samband mellan det ökade fisket och ett minskat bestånd av till exempel apor i Afrika. Då man inte längre kan tillgodose sitt proteinbehov med hjälp av havet söker man sig inåt och tar det man får tag på.
Under 1980-talet fiskades stora mängder torsk i Östersjön, närmare bestämt hela 450 000 ton år 1984. Det beräknade antalet torskar har nu sjunkit från över 1500 miljoner till 55 miljoner på tio år och år 1993 fanns knappt 4 procent av torskarna från 1984 kvar. Baltic Sea Media Project menar att det kommer ta minst 5 år innan ett beslut om förbud mot fiskdumpning genomförs, samtidigt är EU ytterst frikostiga med att dra in fiskeförbud. Fiskepolitikerna står nu inför ett stort problem – hur ska man tackla problemet att död fisk dumpas i havet och tillåts ruttna på bottnen?
*Fiske som tar upp fler fiskar än vad som är hållbart för fiskarnas fortbestånd och för ekosystemet som helhet.
**Internationella havsforskningsrådet.
***Begränsning för hur mycket fisk som får fångas (/föras i land).
Källor:
http://www.havet.nu/?d=33
”Alla torskar”, Baltic Sea Media Project, 2011
//Sofi
Grundläggande om den så kallade energipyramiden
Energipyramiden, även kallad näringspyramid, illustrerar hur energin vandrar i näringskedjorna. Jag ska med hjälp av denna modell visa fördelarna med att vara vegetarian, det vill säga äta från de lägre näringsnivåerna.
Som ni säkert vet så kan inte energi förbrukas, utan endast omvandlas. I ett ekosystem sker fleras sådana energiomvandlingar. Genom fotosyntesen bildar organismer som innehåller klorofyll (bl.a. växter) kemiskt bunden energi. Detta med hjälp av ljusenergi från solen, koldioxid och vatten. Dessa organismer finns alltid längst ned i energipyramiden och kallas för producenter, de producerar energi. Energin lagras i sockermolekyler och annan energirik näring. Denna kemiskt bundna energi vandrar sedan från organism till organism i ekosystemets näringskedjor och därmed uppåt i energipyramiden. D.v.s. när organismer från nästa steg i pyramiden äter av producenterna vandrar energin. Det kan t.ex. vara en grävling som äter blåbär. Djuren som äter av växterna kallas i detta fall för förstahandskonsumenter, de konsumerar energi. Det djur som i sin tur äter grävlingen kallas för andrahandskonsument osv. Problemet är att mängden energirik näring minskar för varje steg i näringskedjan. Ju högre upp i energipyramiden man hämtar sin föda, ju minde näring får man i sig. Detta eftersom att i varje steg i pyramiden omsätts energi i form av värme och rörelseenergi. Det är den energi organismerna betalar för att kunna leva. Endast 10 % av den energirika näring som ingår i växtätarnas föda blir över och kan lagras i växtätarnas kroppar. Det är alltså denna mängd näring som blir tillgänglig för rovdjuren. För varje steg blir energiförlusten 90 %. Det är alltså ganska självklart att det inte blir speciellt mycket energi över till de högst upp i pyramiden.
Människans plats i energipyramiden finns längst upp eftersom att vi inte har några naturliga fiender som vill äta av oss, vi är därmed toppkonsumenter. Ska vi då äta en gädda, som har ätit en abborre, som har ätit en spigg, som i sin tur har ätit fjärdermygglarv så finns det inte mycket energi kvar för vår del. Skulle vi däremot utnyttja någon av de lägre energinivåerna i havet så skulle allt fler människor kunna livnära sig på havets produktion. Detta gäller såklart även alla andra näringskedjor. Alltså, genom att äta från de lägsta nivåerna i energipyramiden så får vi i oss mer näring och behöver inte äta lika stora mängder mat. Då är vegetarisk mat ett mycket relevant alternativ.Östersjöns övergödning
Att Östersjön inte mår bra är vida känt. Men vad är det egentligen som orsakar de syrefattiga bottnarna och har det ett samband med köttindustrin? Här kommer ett kortfattat och enkelt svar.
Östersjön är ett hav med bräckt vatten då många älvar mynnar i havet. Ett stort tillflöde av sötvatten finns alltså, samtidigt sker det mer sällan stora tillflöden av saltvatten från Kattegatt eftersom sunden vid Danmark är mycket trånga (det krävs även starka vindar för att en märkbar skillnad ska uppstå). Detta har bidragit till bristande cirkulation och syresättning i havet.
Eftersom saltvatten är tyngre än sötvatten kommer det att lägga sig längst ner mot bottnen. Ett slags skikt kallat haloklin bildas mellan dessa och nytt, syrerikt vatten har svårt att ta sig ned där saltvattnet finns (jämför med om du häller olja i en vattenskål och blåser på ytan). Eftersom de syrekonsumerande växterna, till exempel alger, även kräver solljus för at utöva fotosyntes växer de ovanför kompensationsnivån. Det finns även naturligt mer syre i sötvatten än saltvatten.
För att kunna växa behöver algerna mineralämnen som även finns i gödsel som jordbrukare och skogsbrukare använder. Vanliga ämnen som förekommer och som det ofta är brist på naturligt hos växter är fosfor och kväve. Då gödsel sprids ut når det så småningom vattendrag vilka leder gödningsämnen ut till havet.
Får växter ett tillskott på gödningsämnen de har brist på kommer de explosionsartat att växa och det blir algblomning. En större mängd döda organismer ger nedbrytarna på bottnen mer föda och de förbrukar mer syre genom sin cellandning. Blir det till slut mycket stor brist på syre klarar inte dessa nedbrytare av att leva där och andra nedbrytare som inte behöver konsumera syre tar vid. Dessa nedbrytare producerar svaveloxid vilket är giftigt för alla typer av organismer.
Det är inte bara jordbruk, skogsbruk och andra verksamheter som bidrar till utsläpp av gödningsämnen. Köttindustrin i de baltiska länderna är en stor bov i dramat. På grund av en ökad efterfrågan har stora satsningar på grisproduktion ibland annat Polen och Ryssland tagit vid. Detta låter inte som ett särskilt stort problem förrän vi tänker oss hur mycket avfall en gris producerar - en enkel studie visar att en gris producerar lika mycket avföring som tre människor. Man kan därför tycka att det ska finnas ordentliga reningsverk i anslutning till dessa djurfabriker som producerar upp till 5500 grisar åt gången, det gör det mycket sällan. I stället dumpas avfallet i naturen och mineralämnena hamnar, precis som jordbrukets gödsel, i vattendrag som tillslut når havet.
85 miljoner människor lever och arbetar runt Östersjön och majoriteten av dessa kräver mer och mer kött till ett billigt pris. I nuläget täcker den döda havsbottnen en area av 70 000 kvadratmeter. Hur mycket ska miljön egentligen behöva utsättas för i människans tjänst och är köttböndernas ekonomi viktigast i längden?
Källor:
"Vårt grisiga hav", Baltic Sea Project
http://www.fokus.se/2011/05/kottsuget-fyller-badet-med-godsel/
http://www.ne.se/lang/haloklin
http://www.wwf.se/insamlingsportal/fadderskap/stersjfadder/1465101-stersj-start-b#tab-2
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3345&artikel=4049384
//Sofi
Pasta med pesto och vegobacon
2 portioner
4-5 msk grön pesto (är man inte lat finns recept här)
3 dl valfri riven ost (jag använde jarlsberg och tomat/olivost)
1 dl crème fraîche
300g strimlade vegobacon
Tagliatelle (bandspaghetti) efter behag
Tillagning
- Koka upp vatten (till pastan). Ha i crème fraîche och ost i en värmetålig bunke, typ aluminium, smält genom att hålla den över vattnet. Rör om med jämna mellanrum.
- Blanda i pesto och valnötter i ostblandningen. Koka pastan samtidigt som du steker vegobacon så de får lite färg.
Min kamera var taskig så det fick bli mobilen!
//Sofi
