Idag finns tydliga vetenskapliga bevis på att lantbruksdjuren upplever känslor, allt från välbehag till lidande vilket även är erkänt i EU:s lagstiftning. Trots detta fortsätter industriell djurhållning där man spärrar in eller binder fast djuren i hemska miljöer. Hönorna är bara ett exempel. Ägg är en basvara på de flestas matbord, men vem vet egentligen vad som döljer sig bakom förpackningarna? Hur många känner till äggens och hönornas historia?

År 1988 tog riksdagen i Sverige ett beslut om att förbjuda äggproduktion där hönor sitter i burar. Producenterna fick då tio år på sig att ställa om till förändringen. Men så blev inte alltid fallet. Beslutet utmynnade i dispenser och införseln av de så kallade modifierade burarna. En fri höna ska vanligtvis leva i en liten flock utomhus, picka efter mat i marken, flaxa med sina vingar och umgås med sina artfränder. För dessa hönor är den modifierade buren lika mycket bur som en vanlig bur. Skillnaden är att den modifierade buren innehåller en sittpinne och ett värprede.

Det finns även äggproducenter som marknadsför sina ägg som "frigående". Men bara för att de gör det så behöver inte det betyda att alla hönor vistas fritt och kan röra sig som de vill. Det är vanligt att tusentals hönor, som klassas som "frigående", hålls i stora hangarer och det är inte ovanligt att individer blir ihjältrampade och mycket uppstressade av den kaotiska miljön. Eftersom det är så många hönor på ytan blir heller inte rörelseutrymmet i de frigående systemen stort.

Tre fjärdedelar av alla värphöns är tvungna att bo i trånga burar med 3-4 andra hönor. En höna i bur kan aldrig sträcka ut sina vingar, röra sig naturligt eller födosöka på ett naturligt sätt. Hon får inte heller lägga ägg i ett rede, vilket hon har ett starkt behov av och lider ofta av den dåliga luftkvaliteten. En del av hennes näbb klipps dessutom av för att förhindra att hon hackar på de andra hönorna som är hopträngda runt henne. Bristen på rörelse och den snabba takten av äggläggande gör benen och skelettet sköra.

Även inom äggindustrin finns en restprodukt: hankycklingarna. Vad ska man göra med dem? De fyller ju inte något äggkläckande syfte. Äggproducenternas lösning på detta är att mala ner hankycklingarna i en kvarn, levande, när de är ett dygn gamla. När värphönorna inte längre är lika produktiva råkar även de ut för ett liknande öde. De förs till slakteriet den dagen då deras äggproduktion dalar – de packas i lådor för transporten dit, hängs upp och ner på ett löpande band och får halsen avskuren.

Plågorna kan undvikas

Det finns alternativ till det intensiva lantbruket. WSPA:s och organet FAI:s så kallade modellfarmer är tydliga exempel på kostnadseffektiv lantbruksproduktion där djurvälfärden prioriteras. Läs mer om detta här http://www.wspa.se/wspa_arbete/lantbruksdjur/alternativ_till_intensivt_lantbruk.aspx.

Vi kan hjälpa till med att ge lantbruksdjuren värdiga liv genom att välja våra matvaror med omsorg. 

Källor:

http://www.djurrattsalliansen.se/djuren/mer-om-djurfabriker.html

http://www.wspa.se/wspa_arbete/lantbruksdjur/det_intensiva_lantbruket.aspx

http://www.djurskyddet.se/se/vart-arbete/tips--rad-om-djur/konsumera-ratt/livsmedel/agg

// Jennifer